Bo Olsson

Över en kopp kaffe med Bo Olsson, ÖsterlenMagasinets före detta redaktör

– Jag tror det var 2004 som jag fick idén till Över en kopp kaffe. Jag satt på Pedersens konditori och intervjuade en kristdemokrat. In kom en före detta elev. Hon gick rakt fram till mig och frågade om jag inte kunde intervjua henne. Hon hade uppenbarligen något väsentligt att berätta, även om jag inte ens kunde ana vad det var.

Dags för Bo att bjuda på en kopp
Så berättar Österlenprofilen Bo Olsson, om hur intervjuserien Över en kopp kaffe, kom till. Minst en gång i månaden gjorde han dessa populära och lite mer uttömmande reportagen, om oftast ack så vanliga, men intressanta personer.
– Det var högt och lågt, känt och okänt. Från Claes Malmberg och Krister Henriksson till lokala byggare och kreativa kulturkvinnor, berättar han. Det har med andra ord blivit många personporträtt fram till i somras, då Bo lämnade ÖM som avtalspensionär. Under årens lopp har han alltså blivit bjuden på många koppar kaffe. När nu ÖM väcker denna Olssonska reportagetradition till liv, känns det naturligt att börja med idégivaren själv. Det var nu hög tid för Bo att han själv fick bjuda på en kopp kaffe. Och så är ju veckans tema Bygg & Bo…

Morgonen då vi hade bestämt tid för den där koppen kaffe, ringde Bo och sa att kaffet fick vänta en halvtimme. Han befann sig i Kivik för att begrunda förödelsen efter den tragiska branden på Buhres samma morgon. Ett bevis för att Bo fortfarande har lätt att kliva in i reporterrollen. Åtminstone vid stora händelser som påverkar hans hembygd. Bo föddes i Östraby, ett litet lantbruk mellan Simrishamn och Gröstorp, några stenkast från det hemtrevliga hus där han idag bor med sin fru Anne.
– Jag har inte kommit långt, inte mer än 500 meter i livet, skojar han. Mellan fem och åtta på kvällarna, när Bo:s fru Anne kommit hem från jobbet har de några heliga timmar tillsammans. Då sitter de och pratar om hur dagen har varit. Om ditt och datt, om nu inte trädgården kräver akuta insatser förstås. Då blir det en timme eller två där först. Men innan dess brukar Bo förbereda middagsmaten till sig och hustrun.

En alternativ julgran
Jag vet att Bo nyligen haft problem med ryggen, så det känns naturligt att fråga:
– Hur är läget?
– Det har varit en jävlig höst. Min fru har haft lunginflammation och jag problem med rygg och leder. Mellan 15 och 30 december var jag sängliggande, och rörde mig inte längre än de cirka åtta metrarna mellan sovrummet och toaletten, berättar Bo. Inte ens när boken om Plastal som Bo skrivit, skulle lanseras kunde han vara med. Det blev en konstig jul, där till och med julgranen blev ovanlig. När det inför julen blev dags att planera julgransinköpet, kände Anne och Bo en viss tvekan inför traditionen, att återigen släpa in ett barrande julträd. De arbetade då fram en prototyp till en alternativ julgran. En rätt skruvad sådan i järn, som Greger Olsson tillverkade och som denna jul prytt deras vardagsrum.

Hur kom det sig att du började på ÖM?
– Jag kom in till tidningen en dag för att sätta in en annons. Walde Bengtsson (redaktör på ÖM) hade nyligen, på tok för tidigt, gått bort och Gunilla Ek frågade om jag kunde hjälpa till att skriva. Det blev ett och ett halvt år på ÖM vid sidan av mitt lärarjobb, innan jag hoppade av skolan för skrivandet på heltid, berättar Bo. Under åren har över 60 elever fått äran att praktisera tillsammans med Bo på ÖM. Alla har fått tillfälle att få sitt text- eller bildmateriel publicerat, för att på så sätt testa hela kedjan i journalistyrket, och de allra flesta har tagit chansen. Av alla dikter, krönikor och texter som Bo själv skrivit genom åren i ÖM, har han faktiskt inte sparat en enda.
– Jag har inte trott att jag skulle ha nytta av att spara allt det skrivna. Och så gillar jag inte heller att göra saker två gånger. Men det har varit ett roligt arbete att få träffa alla människor, som har något att berätta. Mitt arbete på ÖM, präglades av att inget var för litet för att speglas, säger Bo. Många gånger har han träffat inflyttade personer, som i ivern att förverkliga sina visioner, ibland tagit plats på lokalbefolkningens bekostnad. Kanske beror detta till viss del på en tempokrock, när stadsmänniskan ska försöka anpassa sig till det lugnare tempot här i sydöstra Skåne?
– Vi Österleningar kan ibland tyckas lite saktmodiga och bakåtsträvande, men det borde vara straffbart att hela tiden överklaga bygglovsansökningar. Frågan om bygglov är ofta svår att hantera, och i en bygd som vår måste den skötas med försiktighet och på rätt sätt. Gör man inte det blir det lätt tokigt i onödan. Ta till exempel turerna kring Kivik Art Center som ett exempel på hur det inte bör gå till. Fort och fel är aldrig någon bra arbetsmetod, men för den skull skall inte långbänken fram i tid och otid. Att sedan inte alla kan vara fullt ut nöjda med alla fattade beslut, måste vi så klart lära oss leva med. Är det inte det som demokrati handlar om, undrar Bo.

– Under många år hade du rollen som spindeln i nätet på ÖM, med ett väldigt stort kontaktnät. Hur kändes det när du slutade?
– Det blev tyst när telefonen helt abrupt slutade ringa. Det kändes omtumlande, men också skönt. Jag läser mycket mer nu. Sista tiden har det blivit en hel del 1900-tals historia, med fokus på andra världskriget. Har precis läst en väldigt spännande bok, De som viskade om Stalins skräckvälde. Men jag saknar den kommunala kontakten. Där har jag ett tomrum, säger han. Men Bo har många andra rum i sin själ, som han fyller med goda relationer.
– Österlengruppen, gubbagruppen, är ett gäng kompisar som träffas var 14:e dag, för att prata och umgås. Vi är en löst sammansatt grupp av blandade karaktärer. Det var Gustaf Sjöstedt som startade gruppen. Här diskuterar vi allt mellan himmel och jord och inte minst klimatet i land och kommun. Här finns en hel del att ventilera. Turismen och politiken är två exempel som saknar röda trådar och visioner som verkligen håller. Jag önskar en ledning i Simrishamn med tydliga, gärna djärva visioner, säger Bo.

Musik, målning och så lite Wolfsburg
Just nu arbetar Bo med en ny litografiserie, där han skildrar aktuella nutidshändelser. Syftet är att ge betraktaren signaler, ofta med inslag av en rejäl portion ironi. En ny utställning verkar inte alltför avlägsen. Vi förflyttar oss nu till husets musikavdelning, där cd-hyllorna står välfyllda. Ofta plockar Bo fram musik av Cornelis Vreeswijk eller någon av Nisse Landgrens funkiga låtar. Men idag letar han fram inspelningen av en av de fem Österlenmusikalerna, där han själv skrivit många av texterna till Lars Bejmars musik.
– Detta var den första låten jag skrev. Den heter Dina handskar var vita, och är en hyllning till min far som gick bort 1997, berättar Bo. Sedan vrider han upp volymen. Musiken andas 40-tal.

Bo är också med i en projektgrupp som föreslagit ett nytt, årligen återkommande evenemang i Simrishamn. Hamngillet är arbetsnamnet och östra sidan av Hamngatan är tänkt som evenemangsområde.
– Det blir bland annat kasedans i dagarna tre, 8-10 juli. Det ska inte vara något evenemang för folk med näsorna i vädret. Föreningar ska få visa upp sig gratis och det ska vara barnvänligt med fri entré.

När Bo var med i Lions hade man ett utbyte med Lionsklubben i tyska Wolfsburg-Fallersleben.
– Jag blev kompis med några tyska Lionsmedlemmar, och idag är det framförallt en familj som jag har kontakt med och som vi regelbundet besöker. Då brukar vi passa på att se fotboll med Wolfsburg i tyska Bundesliga. En gång per år kommer familjen till oss, berättar han.
– Så Wolfsburg är ditt favoritlag?
– Nja, men annars håller jag på Tottenham, som jag tycker spelar teknisk, rolig fotboll. Det började med en artikel och en bild på Tottenham i Rekordmagasinet. Ett annat barndomsminne inom fotbollen, är VM-finalen mellan Sverige och Brasilien, som spelades på min tioårsdag. Det glömmer jag aldrig och jag kan lagens laguppställningar utantill, avslutar Bo.

Tack för kaffet och för en varm och hjärtlig pratstund, allkonstnär Olsson!

Text: JOACHIM ORRENIUS

Reportaget publicerat även i ÖsterlenMagasinet vecka 4 www.osterlenmagasinet.se