Jonas Ahlner

Jonas vandrar över olika gränserna

- Inom kyrkan vill vi oändligt gärna vara gränsöverskridande. Många gånger längtar vi efter att överskrida olika gränser men det vi längtar efter är vi också som mest rädda för, säger Komminister Jonas Ahlner när jag träffar honom mitt i Baskemölla där han bor tillsammans med sina två barn Johannes 7 år och Liv 4 år. Men vad är egentligen en komminister? – Jag är medförvaltare, ej chef, av de heliga skrifterna i våra församlingar som innefattar Simrishamn/Baskemölla, S:t Olof och Rörum, säger Jonas.

Tre gränsöverskridande händelser
Jonas berättar om tre, förutom barnens nedkomst, större resor/händelser som de senaste tio åren har påverkat honom och som satt hans inre gränser på prov. För nio år sedan gjorde Jonas en pilgrimsvandring till fots från Simrishamn till pilgrimsmålet Santiago de Compostela i Spanien. En vandring som tog fyra månader och förflyttade en del både fysiska och mentala gränser inom honom. En stor känsla var att upptäcka hur lite packning som behövs för att ge sig av på en sådan tripp och den frihetskänsla som kom i kölvattnet av den upptäckten. Frihetskänslan och upptäckten av sina egna gränser liknar Jonas vid en förälskelse i sig själv.

Om vandringen till Spanien gav en kick och insikt om allt som vi människor egentligen inte behöver, så gav den andra vandringen snarare en frustration. Den gick mellan Göteborg och Trondheim i Norge. Till viss besvikelse nådde Jonas aldrig fram till samma känsla som under den första vandringen. Kanske är den första förälskelsen och upptäckten av sig själv den största? Däremot gav den honom en djupare insikt i den ännu svårare frågeställningen: ”Vad är det då jag behöver här i livet?” Vandringen till Spanien gav ju insikt i vad han egentligen inte behöver och Norgevandringen förflyttade alltså Jonas närmare den gräns för vad han egentligen behöver här i livet.

Den tredje vandringen har skett och sker till viss del fortfarande längs sorgens stigar. För snart två år sedan dog hans fru tillika barnens mamma. – Erfarenheterna från de båda tidigare vandringarna hjälpte mig att i sorgearbetet räcka ut en hand och fråga om hjälp. Du ska inte inbilla dig att du är stark. Det gäller att erkänna dig svag, då lever du i din egen sanning, säger Jonas. Även om sorgen varit svår menar han att han är den lyckligt lottade. Tack vare sorgens vandring har Jonas nu kommit fram till en vägs början, något nytt. – Jag är den av föräldrarna som lever och det är jag som får serva barnen med prinskorv och pasta, säger han. Men något godis blir det inte idag trots flera påstötningar från dottern Liv. Idag är det måndag och då blir det inte godis men väl en smaskig melon, vilket tas emot med avmätt entusiasm.

Många lokala aktiviteter
Ibland gör Jonas hembesök och förvånas över hur lite vi vet om varandra trots att vi bor i huset bredvid eller på andra sidan gatan. Vi vill eller vågar inte veta hur grannen har det och hur det ser ut där han/hon bor. Vi är rädda för det okända, kanske talar grannen ett annat språk eller har ett ovanligt husdjur hemma hos sig? Jonas är uppväxt i Fyledalen och tycker att det är viktigt med byarnas utveckling. – Om byarna utarmas för mycket är risken stor att vi får ett centralstyrt kvantitativt materialistiskt samhälle och är det så vi vill ha det, frågar Jonas?

Varje månad genomför Jonas en populär pilgrimsvandring mellan kapellen i Baskemölla kyrka, Knäbäckshusen, Rörums kyrka och S:t Olofs kyrka. Under dessa vandringar över församlingsgränserna sker också möten och samtal mellan människor som hjälper varandra att passera medvetna eller omedvetna gränser. Under hösten har Jonas även genomfört ett antal samtal med temat ”svåra stunder”. Jag deltar själv i ett av dessa samtal. Det handlar om döden och sorgen och hålls i S:t Olof. – Döden är bara en station, en tröskel då vi lämnar tiden, säger Jonas. Efter döden inträder vi i evigheten och på så sätt är döden livsviktig. Han menar även att försoning är nyckeln till större insikt och ett lyckligare liv. – Om mörkt och ljust försonas vinner ljuset. Om ont och gott försonas vinner det goda, säger Jonas. En man i samtalsgruppen menar att kroppen är den del av själen som är synlig och när en människa dör minskar vikten med 21 gram. Dessa 21 gram skulle då kunna vara själen som lämnar kroppen för att bege sig ut i evigheten, spekulerar den engagerade mannen.

Efter mina möten med Jonas enas vi tillsammans om att det är roligast och mest givande när samtal inte styrs utan kan gå utanför gränserna. Kvar av samtalen blev min uppgift att avgränsa vårt samtal till det du just läst.

Text: Joachim Orrenius

Texten även publicerad i Ystads Allehandas bilaga ByaBladet 2008.