Klara Marie

Skut- och familjetradition förs vidare

Skeppare Jan-Inge Glimberg står vid Klara Maries ratt. Blicken är skarp, trygg och lite pillemarisk, sådär som den ofta är på sjömän. Han spanar ut över däck och vet exakt vad alla ska göra för att det ska fungera ombord. Han har precis landat Klara Marie, efter säsongens sista seglats. Innan vi går ner i kajutan för en pratstund, stöter jag ihop med besättningsmannen Ladislav Kozma.
– Idag var det bra förhållanden. Sydostlig vind och sexsju sekundmeter, berättar Ladislav.

Ner till kajutan är det inte många av höstsolens strålar som når. Jag slår mig ner på en fuktig sittdyna vid ett bord bredvid Jan-Inge.
– Vi är några skeppare som seglar henne och det vi seglar in går tillbaks till den ideella Föreningen Partrederiet Klara Marie, säger Jan-Inge som sedan mitten av nittiotalet varit engagerad i det 125-åriga skeppet. Verksamheten är kommersiell men drivs av ideella krafter. En av de starkare krafterna är Jan-Inge, som den gångna sommaren lagt ner åtskilliga ideella arbetstimmar, när han seglat Klara Marie ett dussintal turer. Många av turerna har gått till Allinge på Bornholm. Sydostlig vind är idealiskt. Då får hon halvvind både dit och hem. Cirka fyra timmar brukar det ta att segla till den danska ön.
– Det gäller att ligga i. Vi är fyra fem skeppare som turas om att segla Klara Marie, säger Jan-Inge, men inte vilken sailor som helst får segla henne. Eftersom hon går med passagerare krävs skepparbehörighet. Behörigheten gäller fem år i stöten och under denna period måste Jan-Inge segla minst 365 dagar, för att behålla skepparbehörigheten. Hur länge ska du segla Klara Marie?
– Jag ska förnya min skepparbehörighet 2011 och då gäller den ytterligare fem år, men det är hälsan som får styra.

”Han kommer med en lax då och då”
– Seglande skutor i Sverige finns bara i Göteborg/Bohuslän, runt Stockholm och här i sydöstra Skåne. Det känns kul att jobba med en verksamhet som för traditionen vidare, säger han och syftar på skuttraditionen på Österlen. Jan-Inge och de andra som arbetar ideellt med Klara Marie, kan med rätta titulera sig kulturbärare. Det är inte enbart traditionen med de gamla skutorna som Jan-Inge bär vidare. Hans far, farfar och farfarsfar var sjömän och fiskare, så det finns även en stark familjetradition som förs vidare. Också Jan-Inges fru Gunnel har seglartraditioner i släkten och deras dotter med familj har flyttat in i Jan-Inges föräldrahem i Norrekås, strax söder om Skillinge.
– Svärsonen är glad för fiske. Han är hobbyfiskare och han kommer med en lax då och då, säger Jan-Inge när han plötsligt ställer sig upp. Ett missljud från en pump ombord oroar honom. Han lyfter ett par golvluckor, kryper ner i maskinrummet och konstaterar snart att det bara är en av passagerarna som glömt att stänga kranen till ett handfat.

1500 gäster i sommar
Skeppsbyggmästaren Sören Mattias Bech, lät bygga den tvåmastade skonerten på Linds varv på Rönne för 125 år sedan. Hans två döttrar Klara och Marie gav skeppet dess namn. Sedan 1964 ligger hon i Skillinge, där hon till en början gick som fiskrensfartyg längs Österlens kuster. Lukten av fiskrenset gjorde varken Klara Marie eller besättningen särskilt populära. Nuförtiden är det annorlunda och i sommar har cirka 1500 gäster seglat med Klara Marie. Förr bestod alltså lasten av fisk, men även jorbruksprodukter, virke och brännvin har många gånger lastats ombord på Klara Marie. Lasten idag är betydligt mer lätthanterlig. Passagerarna tar sig ombord för egen maskin och många hjälper dessutom till under segelturerna.

1994 köptes hon av Föreningen Partrederiet Klara Marie. Statens maritima museer har K-märkt Klara Marie som nu ligger förtöjd i sin hemmahamn i Skillinge fram till maj. Avriggning och många timmars arbete med vinterunderhåll väntar, för Jan-Inge och de övriga entusiasterna som brinner för att föra den gamla skuttraditionen vidare.
– Jag har idag ett stilla pensionärsliv som inte är så stilla. Min tid lägger jag på familjen, barnbarnen och så Klara Marie såklart, avslutar Jan-Inge.

Text och bild: JOACHIM ORRENIUS

Reportaget även publicerat i Ystads Allehandas bilaga Byabladet 2009.