Maja Erlandsdotter Larsson

Majas historiska nöjestripp

8 november genomfördes Arkivens Dag i Sverige. På Österlens Museum kunde ett trettiotal åhörare ta del av Maja Erlandsdotter Larssons forskningsarbete om nöjeslivet i Simrishamn.
Hennes arbete bedrivs ett stenkast från kyrkan, hemma i S:t Olof där hon bor tillsammans med Andreas Johansson och barnen från deras tidigare relationer. I den trivsamma lägenheten huserar även hundarna Molly och Nanna samt katterna Peppar och Curry. Och så en hamster och några fiskar. Om det känns trångt – näe men gemytligt.

Klassindelat nöjesliv
Maja är gymnasieläraren som fördjupat sig i ett eget ämne och som hon valt att döpa till ”Förlustelsernas Marknad”. En doktorsavhandling som Maja arbetet med under snart sex år och som beräknas vara färdig nästa år. Maja har samlat på sig ca 22.000 nöjesannonser från Simrishamnsbladet under perioden 1850-1930. Hon belyser hur nöjeslivet i Simrishamn har förändrats under dessa år. Ofta får vi i historien höra om denna som en mörk period kantad av förintelsen, krig, pest och kolera. Eftersom människan i grund och botten är en positiv varelse som alltid hittar på roliga saker, har Maja som en kontrast till den mörka skildringen, velat ta reda på vilka förlustelser man ägnade sig åt under dessa år. Hon granskar texter, recensioner och annonser som anknyter till ämnet. – Bara genom att läsa några rader ur en annons förstår man hur livet såg ut för människorna på den tiden, säger Maja. Forskningens fokus ligger på nöjesarrangörerna och själva artisterna samt hur de arbetade. Men även skillnaderna mellan stad och landsbygd belyses forskningsarbetet.

Speciellt under 1800-talet var nöjeslivet väldigt klass- och könsindelat. Långt ifrån dagens gränsöverskridande utbud. Adel, präster och storbönder från landsbygden reste in till Simrishamn för att förlusta sig på baler tillsammans med andra ståndsmässiga personer, t ex handelsfamiljerna i staden. På hotell Svea, som då var ett litet hotell, fanns klubbar där endast män var välkomna. Man umgicks inom stånden och endast när det var marknad beblandades de olika klasserna. Det fanns ingen järnväg så marknaderna och de resande teatersällskapen färdades längs kusten med ångare. Under en marknad kunde folket njuta av t ex positivspelare, karusellgungor och gycklare. Nöjeslivet var trots allt mer demokratiskt i Simrishamn än i storstäderna där stånden var så stora i sig själva att man arrangerade egna nöjen utan uppblandning av andra stånd och klasser. Kanske lade därmed de resande teatersällskapen längs Österlens kuster, grunden till den dåtida klassindelningens förfall, spekulerar Maja?

Slädpartier – populära och spontana nöjen
På stadens Rådhus arrangerades finare fester och baler. Även hotell Svea och Stadshotellet, som låg mellan S:t Nicolai kyrka och Storgatan, hade många arrangemang. Det var hotellens källarmästare som var arrangörer, oftast i de egna lokalerna. Svea hade också då en fin trädgård, så där var en populär plats för olika utomhusarrangemang. Men det var inte alla som tyckte om nöjeslivet. I Borrby fanns en kyrkoherde som ville begränsa nöjeslivet för byns ungdomar. Det gjorde han genom att gå runt med en käpp och vifta och domdera. Förmodligen var det hans nöje eller kanske snarare hans behov… Nåväl, kyrkoherden fick såklart ge upp sina aktioner. Den som har roligast vinner ju som bekant! Under oktobermarknaderna åren 1873 och 1874 var det så pass roligt att makthavarna beslöt att förbjuda nöjen under ett par års tid! Det söps och härjades helt enkelt för mycket under dessa marknader.

Ibland arrangerades det spontana nöjen. Slädpartier var ett sådant. Det gick ut på att man vintertid gjorde slädturer, det fanns gott om snö på den tiden, från Simrishamn och ut till byarna. Givetvis stånds- och klassindelat. Sjökaptener för sig och köpmän för sig. Ungherrar med sina damer hade egna slädar och hantverkarfamiljerna sina slädar. Man ville stärka tillhörigheten i sin egen grupp och visa hur fint slädekipage man hade och deklarera hur roligt man hade i sina respektive klasser. För roligt hade man. Delvis beroende på att man drack en del. Slädturen gick nämligen till någon storbonde, småbönder kom inte på tal, ute i någon by som bjöd damerna på glögg och herrarna på punsch. När man var färdigdruckna gick färden tillbaks till Simrishamn där man checkade in på något hotell och fortsatte festandet med mat, dryck, dans och övernattning. Storbonden och hans familj anslöt och följde med på turen till standen. Ett år uteblev dock snön. Sjökaptenerna genomförde ändå sin slädtur genom att bygga någon slags släde med hjul. Ibland kunde det vara ett fyrtiotal slädar ute på vintervägarna. Vilken syn det måste ha varit och visst låter det som ett trevligt arrangemang – kanske skulle vi ersätta slädarna med bussar och köra dessa ”busspartier” under vintrarna här på Österlen? Men vi struntar väl i klassindelningen…

Järnvägen bröt gränsen
När järnvägen byggdes blev det ett genombrott för Simrishamns nöjesliv. Byarna växte och nu började byarna arrangera egna nöjen dit även allmänheten var välkommen. Detta gjorde att stadsborna fick upp ögonen för byarnas olika arrangemang och ibland sattes det in extra nöjeståg från Simrishamn till Tommarp och Gärsnäs.

Men hur kom du på idén till ditt arbete Maja? – Det var mamma som sådde ett frö. Kanske ska du titta på nöjesannonser, föreslog hon när jag funderade på vilket ämne jag skulle studera, berättar en engagerad Maja. Det märks att Majas forskningsarbetet är ett rent nöje. Maja har förresten sin egen definition på vad nöje är: - Nöje är något du gör på din fritid och du gör det frivilligt, avslutar hon.

Text: Joachim Orrenius

Texten även publicerad i Ystads Allehandas bilaga ByaBladet 2008.